Häromdagen när jag gick till bussen, så möttes jag av en skolbuss full med skolelever på väg mot nya äventyr.
Längst bak i bussen sitter två små flickor.
Båda är översminkade.
Båda låtsas att de är coolast i sta'n.
Båda tuggar tuggummi och lyssnar högt på musik.
(Det syntes, tydligt vill jag lova.)
När de fick syn på mig och mina jordgubbsröda ben, så flög två fingrar upp i fönsterrutan.
Det var två fula fingrar.
Sen skrattade de båda, och fortsatte med att vara "döcoola".
Jag skrattade också.
För bättre väckarklocka än så kan man inte önska sig.

Men vad, vad i hela fridens namn har hänt med osminkade tioåringar?
Vad har hänt med barn som gungar, blåser såpbubblor, som leker med Barbiedockor och som sjunger karaoke utklädda till prinsar och prinsessor?
Vad hände med barn som ritade, såg på film och som lekte kysspiett bakom buskarna på skolgården?

Nuförtiden måste barn växa upp alltför tidigt i sina liv.
Jag ser det tydligt varje dag.
En tioåring ska inte komma till skolan med svartsminkade ögon och höga klackar.
Herre Jösses!
En tioåring ska vara barn, och lycklig, och gnolandes på fina visor och bara vara alldeles bedårande.
Barn är bedårande.
Bara precis så som de är.
Utan smink.
Utan höga klackar.
Utan en låtsasimage härmad av favoritidolen.
Men vem är skurken i dramat?

Jo.
Media.
Dagens samhälle framhäver en viss typ av flickor och pojkar.
Mode.
Man ska se ut på ett visst sätt.
Men vad jag tycker är så hemskt med dessa hysterier, kring mat, kläder, sätt att leva etc. är att de inte bara lockar vuxna män och kvinnor.
Det påverkar allt yngre människor, hela tiden.
Anorexia, dåligt självförtroende, utseendebesatthet, alla dessa är viktiga att uppmärksamma, och det görs så, dagligen.
Men vad gör vi egentligen åt saken?

Jag såg en Top Model Canada-final för ett tag sedan.
Där sa en av jurymeddlemmarna att en av finalisterna var alldeles för tjock för att bli modell.
Hon var 22 år gammal, och hon vägde mindre än vad jag gör just nu.
Jag är 15 år gammal.
vad säger detta om våra ideal?
Tror ni inte att barn också anammar dessa ideal, och försöker nå upp till dem?
Jo, såklart de gör.
För vad gör inte barn?
De ser upp till sina föräldrar, till vuxna i sin närhet och omgivning, till sina idoler, vare sig det är farfar eller Britney Spears.

Jag lekte med Barbiedockor.
Jag blåste såpbubblor.
Jag lekte kysspiett bakom buskarna på skolgården.
Jag klarade mig ganska bra undan alla dessa ideal.
Jag brydde mig inte så värst.
En ny Barbiedocka kändes så mycket bättre i hjärtat.
Men sen blev jag också föst in under sminkets käftar.
Idag känner jag, att jag borde låtit bli.
Men jag lever ännu.
Alltså är det inte försent att ändra.

Jag gick till skolan idag utan smink.
Det är åttonde gången, tror jag, jag gör det på min nya skola.
Jag gjorde det totalt tre gånger under mina tre år på högstadiet.
Smink är egentligen något så otroligt dumt.
Och det är utseendehets också.
Trots det shoppar jag ibland som en galning.
Så.
Vem är jag egentligen att döma?
I fortsättningen får jag väl bara le och gå vidare mot min buss när jag får ett finger mot mig.
Ett fult finger, rätt i trynet.
Jag antar att jag är lika dålig själv.

- "Pelle. Du måste lova att du aldrig slåss i skolan. Gör du det?"
- "Nej mamma, jag slåss aldrig. Det är bara de elaka pojkarna i skolan som gör sådana dumheter."
- "Bra min lilla prins. Men så fort någon av de där pojkarna slår dig, så spöar du skiten ur dem. Förstått? Ingen ska slå min lilla pojke."
- "Jadå mamma, jag lovar."

Att man slåss i skolan är något vi vet om.
Vi har vetat det länge.
Vi vet det just nu.
Vi var kanske med om det när vi var små?
Kanske slogs vi inte direkt, men vi kanske tittade på?
Eller, kanske valde vi att gå därifrån, utan att tänka så mycket på saken?
Slagsmål barn emellan är så dumt.
Men vad gör man, vad säger man, när en liten pojke får spö dag ut och dag in?
Hans rara, ovetande mamma säger alltid åt honom, att slagsmål är fel, och att det alltid finns en annan lösning.
Hon har också fått honom att lova att han är en snäll gosse, som aldrig någonsin slåss.
Han älskar sin mamma.
Lilla Pelle Prins.
Därför slår han aldrig tillbaka mot pojkarna som jämt och ständigt vill bråka med honom.
Men han tar emot slag efter slag.
Bara för att han vet att slagsmål är fel.

Vad ska man göra åt det, egentligen?
Säger man åt en grabb att han aldrig får lov att slå tillbaka, och han inte gör det, så utsätter han sig nog för ganska så stor skada.
Men kan man verkligen säga till sin lilla grabb att han aldrig får lov att slåss, men så fort han blir slagen ska han slå tillbaka?
Ja.
Det tycker jag.
Och det gjorde också en dam på radion för några dagar sedan.
Jag känner ingen Pelle Prins.
Men jag vet många pojkar, och flickor, som inte slagits tillbaka, utan tagit emot slagen för att de vet att de gör rätt.
Jag hejar på de som kämpar för att mobbningen ska försvinna.
Överallt borde den försvinna.
Varför den ens dök upp är en fråga jag gärna vill ha svar på.
Men under tiden jag väntar, och ber för att den ska försvinna,
så tänker jag på vilken dålig skola Linåkerskolan är.
Man kan inte låta något så stort hända.
Det är barn vi talar om.
Precis som de som skjutit ihjäl skolbarn i Finland.

Barn har rätt till en barndom.
ALLA barn har rätt till en barndom.
Fri från våld.
Fri från mobbning.
Fri från svält.

Jag är fortfarande ett barn.
Och jag hejar på oss.
Barn är det finaste på vår jord.

Hej!
Jag lever faktiskt.
Det kanske inte verkar så, men så är det.
Problemet är att intressemätaren angående mitt liv ligger på minus just nu.
Alltså tror jag inte direkt att ni är intresserade av en uppdatering.
Jag menar.
Vad skulle den handla om?
Kanske att jag är så gruvligt besviken på mig själv att jag inte klarade orienteringen i Måndags?
Att jag av hela mitt hjärta kämpade som ett gnu, men ändå inte lyckades hitta alla kontrollerna?
Att jag kom tjugo minuter försent till skolan idag på grund av tekniska problem med tågen?
Att jag hade min "I Love Agardh"-T-shirt till kjol och jordgubbsröda strumpbyxor idag, fast man ser ut som en fåne i en sådan kombination?
Att jag typ har haft huvudvärk sedan i fredags, och att mina skoskav ännu inte riktigt läkt?
Nej kära läsare.
Jag tror inte att det är sådant folk gärna läser.
Det är inte den verklighet ni vill se av mig.
Men vem är jag att döma?
Ni kanske älskar att läsa det hemskaste, tristaste och mest vedervärdiga saker om en människa?
Och om ni tycker det är hemskt intresant, men grattis!
Och hjärtligt välkomna hit!
Mitt liv är ganska tråkigt.
Men det gör faktiskt ingenting.
Jag har det bra ändå.
Jag skrattar.
Jag ritar mina Batman-gubbar i helt fel miljöer. (Seriöst! Jag menar, vem kan föreställa sig Batman som en lugn finspråkig tedrickare? Har ni liksom hört hans röst? Han behöver en rejäl gnutta honung i sitt te, om jag får säga så...
Jag drömmer om prinsar.
Jag läser mina böcker och ser mina filmer.
Jag har det nog ganska bra ändå.
Fast.
Den där j*kla orienteringen stör mig som attan.
Även om alltså.