|
|
Örk.
Jag förtjänar att bli sopad under mattan.
Eller strypt av någons skosnören.
Uppäten av hajar?
Kanske bör jag bara få mitt hjärta urgröpt med en sked, som i Robin Hood?
Äh.
En spark i baken behöver jag i alla fall, för trögare hjärna än den här får ni leta efter.
Min hemtenta ska in på fredag - vet ni, jag har skrivt hela en uppgift.
1.
En.
EN UPPGIFT!
Förstår ni hur allvarligt det här är?
Jag förtjänar verkligen en knytnäve mellan ögonbrynen.
Nu - på direkten.
Örk.
Och det är egentligen inte allt.
Men om jag någonsin ska få den där hemtentan gjord får vi lämna det osagt för stunden.
Jag vet heller inte hur det ska skrivas, men ut ska det.
Någon annan dag.
|
|
|
Igår kände jag mig precis som en halvfin blomma av okänt slag, en rutten sådan, som någon med vilje hoppat på, trampat ner, krossat mellan fingrarna och sedan petat så långt ner i jorden som frusen jord tillåter.
Jag är hemskt förkyld med andra ord.
Idag kom i alla fall tre filmer som jag beställde för ett par dagar sedan, japanska sådana, och hemskt söta. Kära mamma var snäll nog att fixa ett choklad åt mig och det har gjort dagen litet bättre.
Om någon också kunde få min hemtenta att skriva sig själv skulle jag bli honom/henne evigt tacksam.
Nu ska jag avlida långsamt i ett hörn någonstans. Eller - nej.
Snörvla, hosta och frysa ihjäl antar jag.
Nässpray nästa!
Sayonara!
|
Varför slutar bra dagar oftast katastrofalt?
Ett prov som går som en dans,
inlämningar, läxförhör och redovisningar som går alldeles som planerat.
Och ändå...
Ibland förstår jag mig bara inte på människor.
|
När jag var liten och gullig med cykelbyxor och sönderskrapade knäskålar, var jag väldigt intresserad av slemmiga små djur. Reptiler. Dinosaurier. Ni vet, sådant som är lite tufft av en flicka att tycka om.
När jag gick i första klass hade jag massor av små plastdjur. Röda. Gröna. Blåa. Hyfsat äckliga egentligen, men ack så häftiga och intressanta. Jag var klassens häftigaste, grodornas förtjänst till en viss grad, men det gjorde nog inte så mycket. Det var ju så då, att den med flest och bäst pokémonkort och ballaste gympadojorna var den man sprang efter. Och jag hade ju mina plastgrodor. Och ödlor. Ormar. Och allt annat jag hade och kunde precis allt om. Vad de åt, var de levde, vilka som var giftiga och så vidare.
En pojke i andra klass tyckte att mina grodor var störthäftiga. Han var en sådan pojke, med lite för rufsigt hår, litet för stora och urtvättade t-shirts och litet för små jeans. Och fräknar. Massvis. Han var alltid med och byggde akvarium åt alla mina plastdjur. Varenda gång.
Mina grodor och ödlor och ormar var hemskt populära, och jag minns hur vaktmästaren flera gånger fick gå efter stegen och hämta ner den enda röda salamandern jag hade. Det var den busigaste lilla ödlan, den som alla ville ha, vilket ledde till en hel del turer upp på skoltaket. Händer det en gång händer det flera gånger, spänningen avgör saken.
Jag minns att en brun liten ödla hette Ruben. Och att en blåsvart, slank och vacker, hette Rubina. De var gifta. Ingen utav de som var med och byggde akvarium till mina plastdjur fick någonsin lägga vantarna på någon av dem. Rubina var min favorit. Och endast pojken med fräknarna och för korta jeans fick vara Ruben. Ingen annan.
Jag såg honom häromdagen. Han minns mig nog inte. Det var ju trots allt en herrans massa år sedan. Åtta år sedan, om jag minns helt rätt. Han har fortfarande fräknar, massvis, och jag undrar ibland om han faktiskt minns Ruben och alla mina plastgrodor.
|
|
|
|
|
|
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.
http://sagolikaerica.devote.se
|
  
|
